Den med temporary meltdown...

I dag att jag och klickade runt lite på facebook och hamnade på mina profil bilder.. Hur svårt det än är att erkänna så gör det fortfarande ont i mig att se blir på "hur jag brukade se ut". Nu tänker ni.. "Men du ser väl ut som du gjorde tidigare?" svaret är NEJ.
Jag saknar såna saker som ni andra kanske inte ser men jag ser det.
Jag ser det varje dag i spegeln. Flera gånger om dagen. Jag tänker på det ständigt. Och med jämna mellanrum bubblar det över och jag som många andra bryter ihop, gråter, blir arg och hatar allt som möjligtvis kan förknippas med varför det är som det är.
Jag avskyr att se gamla bilder på mig. Bilder där jag själv anser att jag är snygg. Jag vill så gärna gå tillbaka till den personen, den tiden och förändra något, vad vet jag inte men förändra något som gör att det inte blir som det är nu. MEN jag skulle inte vilja byta livet jag lever nu mot något. Enbart utseendet på mig själv.

Den där bilden från volleyboll planen från Öland sommaren 2006 eller den där bilden från frizon bibel samma sommar. Den glädjen i mina ögon, den känslan jag får av att tänka tillbaka på den tiden, den fysiska form man var i, den känslan av att vara på planen och spela som om man inte hade några andra bekymmer än att sätta den där servern, inga bekymmer över om man tagit dagens mediciner eller ej... Jag saknar det så mycket..

Som skrivet i rubriken... Här är mitt tamporary meltdown.. Skönt att vara av med det. Det är bara och rycka upp sig och "gilla läget". I morgon är det äntligen jobb igen! *woho*